Det var ett tag sedan jag skrev om min sambos trasiga händer och vad han använder för att lindra eksemen. Men igår, efter två månader med extrem stress och övertid, visade han mig händerna och till min förvåning var de riktigt fina. Han kan ha en bra period, men så fort det blir stressigt blir de alldeles röda och såriga med massvis med blåsor. Han har fortsatt använda sin A-creme och andra "godkända" salvor men det som skiljer sig nu från då är att han slutat använda SLS-schampoo. Jag köpte milda schampoon till honom, men han gillade dem inte och fortsatte med det dåliga vi hade hemma. För kanske en och en halv månad sedan skrev jag om Urtekrams Brown Sugar Schampoo och att hans händer blivit ganska fina. Well, that har hållit i sig och de är nu fina som snus. Lite korviga i huden kanske, vilket jag tvivlar på någonsin kommer försvinna, men utan blåsor, irriterad hud och sår. Vi har även Brown Sugar Handtvål.
Jag har själv provat schampoot och det kändes helt okay, att det är fair trade skadar ju inte heller. Fisen vill inte vara med på bild, så jag lägger upp en bild på mitt hår istället. Det var ju ett tag sedan. På bilden har jag precis tvättat med ovan nämnda schampoo och haft Änglamark (jag har äntligen köpt Sensibel) i längderna, ploppat i någon timme och låtit det självtorka. För en gångs skulle fick vi till en hyfsad bild utan blixt, så nu ser man mer min riktiga färg och att det är ganska frissigt trots allt. Men oavsett så gillar jag faktiskt det bättre än på blixtbilderna, det ser mycket fylligare ut, lite mer romantiskt och naturligt. Jag gillar den lite tilltufsade looken på mig själv, picture perfect passar bättre på andra. Sedan tror jag inte att jag kan få de där superglansiga, ofrissiga Nellie Olsen-lockarna så det är väl bara att börja gilla läget... ;)
Läs även andra bloggares åsikter om eksem, brown sugar schampo, lockar
För ungefär ett halvår sedan köpte jag min menskopp, och idag kan jag inte förstå att jag gick över tio år utan en. Det är absolut ett av de bästa köp jag någonsin gjort. Jag sparar pengar, jag är mer miljövänlig och det är så himla smidigt. Men det verkar inte vara så utbrett. Använder du en menskopp?
1. Ja, och jag kommer aldrig gå tillbaka till vanliga mensskydd
2. Ja, men jag kommer snart gå tillbaka till mitt gamla mensskydd
3. Nej, men jag funderar på att prova
4. Nej, men jag använder tygbindor
5. Nej, jag är nöjd med mitt vanliga mensskydd
6. Jag provade men det fungerade inte bra för mig
7. Jag använder mig av p-medel som stoppar mens el. jag har inte mens än/längre
8. Vad är en menskopp?
9. Annat
1. Ja, och det är det enda smink jag använder - 16 %
2. Ja, men jag använder vanligt smink med - 26 %
3. Jag har använt men gick tillbaka till vanligt smink - 2 %
4. Jag har lite prover hemma, men inte bestämt mig för om jag ska handla än - 7 %
5. Jag är intresserad och ska beställa hem prover/starkit/smink så fort jag får tid/råd - 19 %
6. Jag är nöjd med mitt vanliga smink - 11 %
7. Jag sminkar mig inte - 16 %
8. Annat - 0 %
För ett tag sedan gav jag min kompis ett av mina prover, då jag redan har en hel burk med samma foundation. Nästa dag mailade hon mig:
"Måste bara säga att mineralsminket var fantastiskt! Det tänkte jättebra på mig! Och vad leeeeeen man blev!Jag har ett ytligt blodkärl på ena kinden och det bara försvann direkt! När jag sminkar mig som vanligt brukar jag först ta en täck grej och sedan underlagskräm på det och det syns alltid ändå."
Även om jag förstår folk som går tillbaka till sitt vanliga smink, för jag tror inte att det fungerar perfekt för alla, är det kul att se att så många är nöjda med detta mer naturliga alternativ. Visserligen tycker jag nog att ni 16 % som inte sminkar er alls är rätt ute, speciellt då jag är rätt lat, men jag är inte riktigt där ännu. Tills dess kommer jag fortsätta med mineralsmink, och tipsa om det till alla i min närhet.
I söndags skulle jag ju som jag tidigare nämnt ut på min första Resa, med hjälp av en god vän som ledsagare. Jag fick sitta i en skön fåtölj, och blev tillsagd att blunda och bara slappna av. Hon frågade mig om jag kände något och var någonstans i kroppen det kändes, och känsla för känsla försökte vi nå ned till Källan. Detta för att man ska lösa upp känslomässiga blockeringar och verkligen hitta sin inre frid och harmoni. Vi hann dock inte klart, så vi ska försöka på nytt om någon månad. Jag är en väldigt privat person, aningen låst, och hade lite svårt att känna någonting överhuvudtaget, det kändes mest tomt. Men min vän, som är så klok, sade att ju även det är en känsla. Hon sade dessutom att jag verkade snudda vid Källan, men min kropp sade ifrån och ville sluta.
Den natten drömde jag helt sjuka saker, som att jag stötte ut hela min livmoder när jag gick på toa, och jag fick världens migrän och var hemma från jobbet på måndagen. Men M sade att det är vanligt eftersom man har kickat igång något i kroppen och börjat "prata" med den. Även om jag fick kämpa lite med min cyniska sida under Resans gång ser jag fram emot nästa session. Vi satt i kanske 90 minuter, även om kändes som 15, så nästa gång ska jag vara mer beredd på att det lär ta ett tag.
Läs även andra bloggares åsikter om resan, källan
Det var min kompis som gav mig en bok om Resan av Brandon Bays. Hon hade berättat om hur Bays utvecklat en metod för hur man skulle hela sig själv, och att kvinnan själv fått bort sin enorma tumör på detta vis. Det går kort sagt ut på att man ska släppa gammalt groll, förlåta de du upplevat vara dumma mot dig, acceptera tråkiga händelser och gå vidare. Först då kan du hitta din inre källa och läkas. Ja jag vet, det låter helt kokko och hade jag fått höra det från någon som inte var min kompis skulle jag bara ha skakat på huvudet. Jag är en sådan där människa som tvivlar på allt jag får höra, något en kollega till mig är asgrinig över haha, och aldrig sväljer saker med hull och hår.
Men så fick jag boken, läste ut den och kände att jag egentligen inte hade något att förlora. Varför ska jag inte testa det här? Jag har massvis med saker jag inte kan släppa, och även om Resan kanske inte botar min sarkoidos kanske den i alla fall kan hjälpa mig att bearbeta mina inre problem. Lite terapi, liksom, en hjälp att förlåta. Det behöver jag faktiskt, och om jag skulle må bättre fysiskt av det är det ju knappast negativt.
Resan är uppdelad i två moment, den emotionella resan och den fysiska resan och det är alltså den emotionella jag ska göra imorgon. Min kompis ska lotsa mig, något hon gjort en handfull gånger nu på andra. Hon vill hålla på med detta nämligen. Man kan även gå till en utbildad reseterapeut, men det kostar några tusen och jag är inte sådan som "slänger" pengar på något jag inte är riktigt hundra på. Man kan även köpa en cd för att göra Resan hemma själv, men det gick inte för mig. Jag kände mig jättestressad, eftersom skivan självklart inte kan läsa av hur mycket tid jag behöver vid varje moment. Men min kompis säger att det är lättare att använda skivan efter att man genomgått Resan "på riktigt".
Det hela handlar lite, precis som inom Ayurveda, att man ska kunna påverka sina celler. En del av mig tycker att det är fullkomligt logiskt, om jag kan lära mig att spela piano kan jag väl lära mina celler att vara friska när de förnyas. En annan del av mig tycker att det låter lite väl flummigt. Men jag ska gå in med öppet sinne imorgon, för jag tror att det är väldigt viktigt för hela processen.
Jag ska skriva mer ingående efter morgondagen, men det finns en hel del att läsa om saken ute på nätet.
Resanterapeut
The Journey
Läs även andra bloggares åsikter om Brandon Bays, Resan, healing
Sedan jag fick sarkoidos, och dessutom började jobba, är en helt vanlig dag hundra gånger jobbigare än innan. På morgonen när jag vaknar är jag hostig och känner mig andfådd, måste resa mig upp ur sängen och få luft. Ögonen känns tunga, torra och fastklistrade på ett sätt jag aldrig upplevat innan jag fick irit (regnbågshinneinflammation, vanligt vid sarkoidos), en ögonsjukdom jag dragits med i över ett år. Lite kortisondroppar, som svider duktigt så där på morgonen, hjälper och jag kan göra mig iordning. Nu behöver jag ju tack och lov inte dropparna som förlamar pupillen och ger suddig syn i 4-5 timmar, för då hade jag inte kunnat jobba.
Vägen till pendeln är kanske 3-4 minuter i normalt tempo, och avslutas med två trappor. Trots att jag gått den här vägen nästan varje dag i nio månader, och att den inte är speciellt lång, är jag helt död när jag kommit fram. Jag måste luta mig mot Fisen, stanna upp och andas, och ibland blir jag hostig. Om det är mycket folk på pendeln så att man måste stå blir jag lite halvgrinig, för jag vet att jag efter några stationer börjar bli riktigt trött men man får hålla ut helt enkelt.
Väl framme trängs man i rask takt från pendeln till t-banan, från t-banan till bussen och så är man på jobbet. Nu är jag trött och oftast flåsig. Jobbet flyter på bra, men jag är sällan energisk, gäspar mycket och får då och då riktiga hugg i bröstet. Det är som alla får, den där krampen i lungan som går över om man andas in djupt, bara det att det inte går över när man andas djupt. Men det brukar inte hålla i mer än någon minut eller två, så sedan är jag good to go. Vid fem vill jag hem pronto för jag är så himla sömnig, och vägen till bussen är i ständig uppförsbacke (ganska svag lutning dock) vilket gör mig helt död när jag kommer upp. Ibland måste jag stanna och vila, andra dagar kan jag gå hela vägen. Men det är aldrig lätt.
Flås, flås, flås, stressa till tåget, akta så att jag inte somnar, så är man hemma igen. Mat och film i soffan, först halvligger jag men efter ett tag börjar det blir för jobbigt att andas. Kanske lite surfning, droppar i ögonen och så måste jag sova, gärna vid nio. Det piper lite när jag andas och jag är hostig, men det går över efter ett tag och så slocknar jag. Sedan ringer klockan halv sju och det börjar om.
Ingenting går någonsin lättare trots upprepning, en trappa är alltid lika jobbig. Du kanske inte tycker att det låter så farligt, men tänk dig att ha det så här varje dag i över ett år. Att aldrig känna sig pigg, att aldrig orka med någonting. Det är skittråkigt. Den senaste tiden har jag dessutom haft konstant småont i lungorna. Det känns som att de är för stora för bröstkorgen, som att jag inte kan andas ordentligt.
Jag har tidigare skrivit att jag ska berätta om Resan, vilket jag inte gjort. Men imorgon ska jag göra den, så det kanske är dags nu. En snabb beskrivning av en typisk dag för mig kanske förklarar varför jag är så pigg på att prova andra saker. Det finns ingen botemedel för sarkoidos, nämligen, och jag har antagligen ett år till att se fram emot. :(
Läs även andra bloggares åsikter om sarkoidos, irit, Resan
Kroppens motsvarighet till ren glädje kallas inom ayurveda för ojas, och den kan man bland annat uppnå genom att förändra hur man äter och vad man äter. Ren, "sattvisk", mat som omvandlas direkt till ojas är bl.a. mjölk, ghee, ris, sesamfrö, mandel, frukt och fruktjuice. Ett bra exempel på sattvisk mat är söt lassi, en yoghurtdryck man kan variera ganska mycket, och som hjälper matsmältningen.
Igår träffade jag min kompis M, vi snackade en massa, åt och promenerade. Efter maten bjöd hon mig på just en lassi med mangosmak, som var hur god som helst. Drycken är bra för alla doshor, men man kan variera innehållet efter vad som behöver balanseras. Då sambon har eksem och jag har fått lite problem med keratosis pilaris-liknande utslag är det tydligen pitta som spökar och det är mango bra för. Efter test är jag en vata-pitta och han en pitta-vata. Jag vet att jag uttalade mig lite skeptiskt om hela matdelen av ayurveda, men M borde verkligen bli sektledare eller något för hon pratade så inspirerande om läran. Jag har ju egentligen inget att förlora på att prova sådana här saker - speciellt inte när det är så gott! Men precis som M säger så behöver man ju inte följa reglerna stenhårt, utan ska tänka på att minska (inte utesluta) vissa produkter och öka andra. Hon dricker lite lassi innan hon går och lägger sig, och inte ska väl jag vara sämre?
Idag gjorde jag alltså min egen mangolassi, och även om den absolut inte blev lika god som den vi fick på restauranten så slank den allt ned. Jag misstänker att de har några smakförstärkare, för min blev inte alls lika gul eller smakade lika starkt av mango.
Mitt recept
Jag mixade 250 g mango med avsvalnat, kokat vatten, en nypa kardemumma och en nypa ingefära. Sedan hade jag i 5 dl turkisk yoghurt och lite vaniljsocker och mixade slätt.
Mogen mango, som anses vara kungen av frukt inom ayurveda, balanserar vata och pitta. Kardemumma och ingefära minskar vata (vilket är bra innan sänggåendet) och kapha.
Det blev gott, men nästa gång ska jag nog minska på vattnet och öka på mangon.
Recept från Perfekt hälsa
Mix ett krm kardemumma, en nypa saffran och tre msk hett vatten. Tillsätt en halvliter naturell yoghurt, lika mycket kallt vatten och två msk socker. Mixa slätt. Om man vill kan man tillsätta lite grädde om smaken är för skarp, eller lite rosenvatten om man vill balansera pitta.
För fler recept är det bara att googla, men jag har sett att många recept innehåller is och inom ayurveda ska man ju undvika isdrycker om jag förstått saken rätt.
Läs även andra bloggares åsikter om lassi, mango, ayurveda
Daniel kanske inte gick vidare, men visst var han bra! Numret finns redan uppe på youtube, så spana in det igen. Kanske för sången, kanske för dansen, kanske för sexchockspaketet, välj själv.
Efter att ha givit en hel del ljumma omdömen har olika schlagerbloggar som varit på plats i Karlskrona nu börjat få danielfeber! Det känns bra, då jag började bli ganska nervös för hans skull. Jag tvivlar inte på att han kommer göra ett bra jobb, men när folk skrev att han hade ett överkoreograferat nummer, att han spenderade mer tid på att le och att låten inte var stark nog är det klart att man blir orolig. Ingen tippade honom som vinnare, eller andra chansen-kandidat. Men så fort numret började sitta som det skulle blev det annat ljud i skällan, och helt plötsligt började de tidigare så kritiska personerna säga detta:
"Daniel Mitsogiannis låt är den enda som fastnar, konstaterar vi efter genrepet ikväll. Pame! Pame! (Kom igen!)"
"Daniel Mitsogiannis har en rejäl dansdisco som publiken direkt är med på. Spontana taktklapp från start och nu sitter dansen där den ska för Daniel. Med pyro som sitter på rätt ställe och ett rejält konfettiregn i slutet blir Daniel plötsligt riktigt farlig imorgon."
"Jag smittas fortfarande av Daniel Mitsogiannis omedelbara 'Pame'...
Direkt till Globen går Daniel Mitsogiannis och Linda Bengtzing."
Åh man blir så stolt! Hoppas ni alla kommer sitta bänkade ikväll och titta på Daniel och de andra, och att ni, som jag kommer att rösta på honom.
Läs även andra bloggares åsikter om daniel mitsogiannis, pame