Heja Daniel friskt humör


När jag var sjutton drog några kompisar med sig en halvgrekisk kille till fiket vi alltid hängde. Han gick två klasser under oss på musikgymnasiet, och min kompisar sade att han var sååå snygg och såg ut som Ricky Martin. Nu tyckte jag kanske att han var mer lik Disneys Aladdin, men whatever. Av någon underlig anledning trivdes han med oss och precis som vi bosatte han sig mer eller mindre på fiket. Vi snackade skit, sjöng, snackade skit, spanade på folk, snackade skit, hade världens intriger, och smuttade snålt på våra color. Efter några år hade han, som flyttar runt som en jag vet inte vad, och hans familj bosatt sig åt samma håll som jag så på kvällarna efter att fiket - där jag nu även jobbade - stängde brukade vi ha sällskap hem. Men hem kom jag inte förrän långt in på natten, för vi utvecklade en jättebra vänskap under våra promenader och stod ofta ute i kylan, eller satt i hans mammas trapphus, och analyserade varandra, andra, vad vi tyckte om folk, vad de tyckte om oss, vad vi tyckte om vad de tyckte om oss och vad vi trodde de tyckte om vad vi tyckte om dem. Pust. Vi kunde älta saker i oändlighet och tyckte att vi var så visa, men nu i efterhand vet jag att i alla fall jag lärde mig mycket under den tiden.

Vi fortsätte att vara nära tills jag 2003 flyttade till Skövde. Vi gick från att träffas massvis varje vecka till att ses några gånger i halvåret - om ens det. Men varje gång vi ses har vi hur trevligt som helst, massor att prata om och Daniel hade alltid nyheter om hur det går för honom i karriären. Han är nämligen en liten teaterapa som älskar att dramaqueena sig, med glimten i ögat, och som jobbar hårt för att etablera sig om artist. Efter varje påhälsning är jag helt yr i huvudet av all information om olika musikaler, teatrar, shower och dessutom ett extrajobb på ett av Norrköpings mysigaste cafén. Jag vill inte ens tänka på hur trött han måste vara. Men är man framåt, målmedveten och duktig så har man den där extra orken, antar jag.

För några år sedan såg jag honom framföra en schlagershow på Gudskelov, och han strålade så fint på scenen att damerna i publiken var alldeles till sig i trasorna och jag fick vackert vänta på att få lite kvalitetstid med honom när showen var slut. Beundrarinnorna var ju tvungna att få sin beskärda del! Han hade spelat förbannad mellan några låtar och stormat av scenen, och gjorde det så övertygande att jag hade trott att han var det på riktigt om det inte vore för att jag vet att han är för proffsig för att visa sin frustration utåt. Jag var även med och kollade på när han regisserade en barnmusikal, ja under repetitionen alltså, och det var riktigt kul och annorlunda. Regissör, liksom! Tänk själv att lära känna någon när den är en naiv, lättpåverkad och oskyldig femtonåring, hjälpt honom under kriser, men också bråkat om fjantigheter, gått ut alldeles för mycket (ja till och med kräkits i hans musikalkollegas toalett efter dåligt rödvin) men också snackat om ibland alldeles för allvarliga saker, och så nu 8-9 år senare... Nu är han en ung man med självförtroende och skinn på näsan som vet vad han vill och inte är rädd för att ta det. Det är nästan lite läskigt hur fort det har gått. (oj hallå vilken farmor jag blev!)

Nu har jag inte träffat Daniel sedan december, tror jag, för han är väldigt upptagen just nu och det är av den anledningen jag skriver detta. Han ska nämligen vara med i Melodifestivalen! Jag är väldigt stolt, så klart, men inte ett dugg förvånad. Han har slitit hårt för detta och han kan sjunga, dansa, har otroligt stark utstrålning och scennärvaro och även om han främjar sin inre diva har han tillräckligt med självdistans för att det ska vara charmigt. Det är i omgång fyra han syns, med låten Pame skriven av Fredrik Kempe och Henrik Wikström och tittar ni då kan ni med egna ögon se att jag inte överdriver. Första gången jag såg honom uppträda var när han gick i ettan i gymnasiet, under terminsuppspelningen där han sjöng Hold the Line, och det var inte asbra direkt så han har utvecklats otroligt mycket. För att mobbas lite frågade jag honom om han klarade av att sjunga live, då det måste bli jobbigt när han ska dansa samtidigt. Hans reaktion? "URSÄKTA!??!?!?!". Hahahahaha. Om vi inte suttit på msn hade han nog strypt mig.

Jag hoppas och tror att det kommer gå alldeles utmärkt för min talangfulle vän Daniel Mitsogiannis, även om jag är lite sur över att jag nu måste titta på Melodifestivalen - något jag inte följt sedan början av 90-talet, hehe. Hoppas ni gillar honom med, om ni klickar häääär kan ni se en gullig liten filmsnutt med honom. Den är asbra, speciellt en bit in när han släpper loss lite - precis så är han.

Förresten... Ni skulle se hans nylle när jag berättade om bloggen och mitt nya sätt att leva. Han började peta på mina händer, mitt hår (han sade att det var starkare, hur han nu kan komma ihåg hur det var innan) och började lukta på mig - allt med världens mest skeptiska min och så asgarvade han efter varje ny information jag gav. Helt superchockad. Men i slutet av kvällen, när allt kom till kritan, frågade han om jag kunde skicka några länkar. Så vem vet. Kanske kan jag sprida vidare detta till en framtida stjärna nu när han kommer vistas i mina trakter lite mer.

Foto: Peter Knutson


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

4 comments:

  1. Pierre said...

    Riktigt kul att läsa och få veta lite bakgrund om Daniel på ett personligt sätt! Tack!

    //Ett melodifestivalenfan  

  2. E said...

    Gud vad roligt att ett melodifestivalfan hittade hit! Tack själv.  

  3. Camila said...

    Vad roligt att läsa detta. :) Skrattar och ler, framför allt kommentaren "URSÄKTA!?!?!?!?!"
    Kolla gärna på min sida om du vill se lite bilder från kvällen i Karlskrona:
    www.nogg.se/camila

    Visst är han underbar, den lilla Pärlan...

    Mvh Camila  

  4. Anonymous said...

    Okay, tack. Will do. :)